nissdotter.blogg.se

 

 

Det blev ingen vinkväll med Wifey. Hon skulle på släktkalas. 

 

Jag är van vid att vara på jobbet varje dag bland mina ca 70 fantastiska kollegor. Människor jag är van att träffa 5 dagar i veckan, 8 timmar varje dag. Mer tid har spenderats med dessa människor än med familj, vänner och även min fd pojkvän när vi var ihop. Självklart skapas band. Vi har delat bra besked, dåliga besked, stressat ihop för att hinna klart för dagen, samarbetat, hjälpts åt, varit irriterade och glada, skrattat och skojat och lärt känna varandra, somliga mer än andra. Vissa har kommit att tillhöra mina närmaste vänner. Och så han... Han som får mitt hjärta att banka och min värld att snurra. Han som aldrig fått veta att han rockar  min värld just för att vi varit kollegor. Nu är det en vecka sen jag slutade på jobbet och jag har inte fått min dagliga dos av honom på en vecka. Precis som blomman jag fick på min sista dag har jag nu börjat sloka. Jag behöver andras honom.

 

 

En vecka har jag varit ledig nu, en veckas ledighet återstår tills det är dags att prova vingarna på nya jobbet. Jag älskar min ledighet, och jag behöver den för att inte gå från det ena till det andra. Jag behöver landa och förbereda mig mentalt. 

 

Men det har också varit en vecka av ensamhet och en vecka återstår, med bara mig själv som sällskap. Stundtals går det bra, som fredagsmyset igår till Idol som jag såg fram emot så mycket fast att jag visste att det bara skulle vara jag. Då hade jag i och för sig fått min sociala dos under fikat med Pernilla och sedan en snabb fika hos mamma när jag skulle hämta hunden. 

 

Men idag har det bara varit jag. Men jag tog så gott som för givet att det skulle bli kompishäng med timmar av prat över ett glas vin ikväll men så kunde ingen. Jag menar, hade jag fått mitt dagliga sociala behov stillat under veckan och vetat att jag skulle få det uppfyllt på måndag igen vet jag inte om jag hade fallit så långt av att ingen kunde ses just ikväll? 

 

 

Kanske låter detta extremt fånigt men jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna och styrs helt av mina känslor. La mig på soffan bredvid hunden, borrade in näsan i hennes päls och kände värmen från hennes lilla kropp. Så tröstande, så full av ovillkorlig kärlek. Sen tog jag mig i kragen och tog ut henne på en promenad. Gick över kullarna med solnedgången som bakgrund och slogs av hur vacker världen är. Ett litet hugg i hjärtat över att jag inte hade en hand i min att dela detta med, men så såg jag in i hundens bruna ögon och blev glad igen över hennes energiskt viftande svans. På kullarna satt ett kompisgäng med musik och glada skratt, några barnfamiljer lekte tillsammans vid områdets lekplats. I husen där fönstren stod öppna strömmade musik och matlukt ut.Som att livet pågår framför mina ögon men att jag endast får vara åskådare. Ett nytt sting i hjärtat då jag mindes den tid då lördagskvällarna innebar att träffas hemma hos någon i kompisgänget, göra vid sig till en cider och musik, äta tillsammans och sedan dricka bubbel tills blodet blev kolsyrat och ge sig ut i dimma och vimmel och dansa sig yr. Allt har sin tid men som jag kan sakna dessa kvällar ibland. Likadant de kvällar då jag och mitt ex hade lördagen för oss själva. Vi handlade precis den mat vi var sugna på eller så gick vi ut på favoritrestaurangen. Sen somnade vi på soffan till en film eller så gick vi ut och drack drinkar. Bara han och jag. Och jag är fast besluten att hitta detta med någon igen. Det, fast ännu bättre.

 

 

Men ikväll är det bara jag. Och imorgon. Och i övermorgon. Just nu känns detta som oceaner av ensam tid. Tror att det i mitt fall känns extra jobbigt just nu för att det är helg. Helgerna är så starkt förknippade med umgänge och festligheter. Inte med att sitta hemma ensam själv och det enda roliga för kvällen är att powerlevla i Pokemon GO. 

 

Men jag vet hur mycket jag styrs av mina känslor. Och jag vet också att jag inte ska drunkna i dem. Ibland behöver man tänka sig till ett nytt humör och få känslorna med sig. 

 

 

Så nu ska jag hälla upp en cider, fuldansa och förbereda kvällsmat. Sen blir det hopp in i duschen, och sen äta med ett glas rött till. Behöver en feel good-film så kryper upp i soffan med hunden och spenderar ett par timmar med Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte - mina bästa tjejkompisar när mina tjejkompisar IRL är upptagna på sina håll.

 

 

 

Jag tror att jag är i en slags mellanperiod. De flesta av mina vänner har sambo, och vissa även barn. Dessutom är de utspridda över hela Sverige vilket gör spontanfikor näst intill omöjliga att få till. Jag som blev singel för knappt ett år sedan har ju ett helt annat liv. Och det är lätt att det blir ensamt då det knappt är någon annan i min krets som är i min situation. Och en av mina bästa vänner sen barnsben som jag miste i samband med att mitt förhållande rasade ihop. Som jag saknar henne. Det känns som att jag hamnat i förskräcklig otakt. Som att ens klocka hela tiden är 20 minuter sen så att man missar allt det roliga för att man alltid kommer för sent. 

 

 

Jag jobbar verkligen på att bli min egen bästa vän. Och ikväll kanske är kvällen att göra det modigaste jag någonsin gjort, nämligen att berätta för han som rockar min värld att han rockar min värld. Men jag lovar inget.